Upptäck & utforska

Många känner till pelargoner som enkla, tåliga och ganska oansenliga. Men det finns ett nästintill oändligt utbud av dessa raringar vad gäller färg, form och växtsätt. Detta är också orsaken till att många av oss börjar samla på sorter. En del kallar det pelargonfeber och starkt beroendeframkallande. Vi kan dock vittna om att det, för det mesta är helt ofarligt och tvärtom faktiskt kan fungera närmast terapeutiskt. Att få rå om sina plantor och se dem växa och blomma och få dem att leva år efter år är otroligt tillfredsställande och en hobby som vi delar med många andra.

1

‘Friesdorf’

2

‘Mrs Salter Bevis’

3

‘Dresden Pink’

4

‘Bev Foster’

5

‘Pink Happy Thought’

6

‘Bronze Butterfly’

Har du önskemål på sorter du tycker att vi bör ta in är du välkommen att kontakta oss.

Våra egna sorter

Vi bedriver en egen förädling i mindre omfattning. Under åren har vi tagit fram en handfull egna korsningar som du kan hitta här.

Fågeläggspelargon

Fågeläggspelargoner finns dokumenterade i Frankrike sedan mitten av 1800-talet. Utmärkande för dessa är att de har små prickar i en mörkare eller kontrasterande färg jämfört med färgen på kronbladen. Dessa prickar är vanligtvis koncentrerade till mitten av varje enskild blomma och tunnas ut mot kronbladskanterna. Det finns ganska få pelargoner av denna typ, år 2003 fanns bara omkring 14 olika fågeläggspelargoner dokumenterade enligt Faye Brawner.

Kaktusblommande

Det finns inte så mycket beskrivet om denna annorlunda kultivar, men man tror att sorten ‘Fire Dragon’ lanserades redan 1899. Typiskt för kaktusblommande zonaler är de bakåtböjda och hoprullade kronbladen, som ger blommorna ett kaktusliknande utseende. Man har korsat fram mer än 25 olika kultivarer av denna typ. De flesta har ett mycket kraftigt och rangligt växtsätt som gör det nödvändigt att binda upp stänglarna vid blompinnar. Andra har ett nästan hängande växtsätt, vilket gör att de passar bra i ampel. Detta växtsätt har de trots att man inte lyckats finna något samband med peltatum-hybriderna när man söker längre tillbaka i tiden.

Vildart

Till skillnad från gruppen zonalpelargoner, som består av korsningar är vildarter rena arter.

Zonalpelargon

Zonalpelargonernas namn syftar på att många – fast inte alla – har en brunaktig hästskoliknande markering, en zon, på bladet. Det är en komplicerad hybridgrupp som namngivits efter arten P. zonale, men den har antagligen fler arter inblandade i generna, såsom P. inquinans.

Miniatyrpelargon

I gruppen Pelargonium x hortorum finns det en del kultivarer som har ett mycket kompakt växtsätt. Dessa har fått namnet ‘Miniatyr zonalpelargoner’. Namnet är hämtat direkt från den engelska standarden för bedömning av pelargoner, ´The national rules for judging of Pelargoniums (Geraniums). I denna standard finns reglerna för alla grupper beskrivna in i minsta detalj. Det viktigaste kännetecknet för dessa små skönheter är, att de är miniatyrexemplar. Mätt från krukkanten till högsta bladet får de inte vara mer än 13 cm. Enligt gällande engelsk standard, måste de också vara odlade i lerkrukor som är högst 9 cm i diameter. Blomställningarna skall sticka upp över bladverket. Står plantan i en lerkruka med större diameter än 9 cm kallas den för en ‘Floribundaplanta’.

Nervbandsmosaik

Nervbandsmosaiken orsakas av ett ofarligt virus och syns på bladet som ett vitt eller gulaktigt ofta finmaskigt nätverk.
Ibland är det mer eller mindre framträdande beroende på ljus, värme.

Tulpanpelargon

Med tulpanblommande pelargoner menas zonalpelargoner vars blommor inte öppnar sig helt, så blommorna ser ut som små tulpaner. En blomställning ser ut som en tulpanbukett i miniatyr. Enstaka blommor i en blomställning återgår ofta till den ursprungliga, vanliga typen, så det kan finnas två slags blommor i samma flock. Plantan är kraftigväxande.

Dessa pelargoner började utvecklas i USA, där de odlats sedan 1966. De kom till Europa först på 1980-talet.

Stjärnpelargon

Denna slags zonalpelargoner har fått sitt namn för att deras märkliga mycket flikiga kronblad är stjärnlika. Sorterna med enkla blommor är mest stjärnlika, de med dubbla blommor ser mest rufsiga ut. Bladen är handflikiga med spetsiga eller helbräddade flikar, och uppvisar likhet med vissa arter av lönnblad. Ofta har bladen också en tydlig zon. Stjärnpelargonerna utvecklades av Ted Both i Australien. De första stjärnpelargonerna kom till Europa först på 1960-talet.

Äggskalspelargon

Äggskalspelargonerna vi ser idag introducerades av den engelske förädlaren Ray Bidwell under början på 1980-talet. Äggskalspelargonerna har oregelbundna fläckar och streck.

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagnys Plantskolas webbplats. Genom att du fortsätter använda webbplatsen godkänner du användandet av cookies.  Läs mer